Det bästa jag vet
Ikväll hade vi den där spelningen jag berättade om för ett tag sedan, ni vet böndagsspelningen. Och hela den här dagen har varit så himla rolig, först repade vi egenom låtarna sedan käkade vi korv, åkte till folketshus och provade några låtar. Sedan satt vi och väntade in tiden, lekte bokstavsleken och så var det dags. Jag vet inte riktigt hur det gick för min del, lättare att hitta fel än det som faktiskt var bra, så är det alltid. Men det var iallafall riktigt riktigt roligt. Alla i gänget är så himla underbara, jag är så jäkla glad över att få vara med dem.
Efter spelningen packade vi ihop och några utav oss åkte för att lämna lite mickar och sånt, då passade vi på att fika och fortsätta där vi slutade med bokstavsleken, temat var artister och band.
Just det här, det är det bästa jag vet. Jag vill inte göra någonting annat, någonsin. Kan inte ens uttrycka det med ord. Det första jag tänker på när jag vaknar är musik, och musik är det sista jag har i tankarna innan jag somnar. Jag andas musik. Men så har det inte alltid varit, absolut inte. Musik har funnits någonstans i bakgrunden under hela livet men det var för bara ett år sedan som jag började se musiken som något livsviktigt. Synd, känner jag. Eftersom att jag förlorat 18 år då jag kunnat lära mig saker. Många som intresserar sig för musik har det i sig från första början. De som är riktigt duktiga har det i sig. Inte jag, jag har ingen medfödd talang överhuvudtaget, vilket förstås också gör mig oerhört ledsen, särskilt när så många runt om kring mig har det. Men under det gångna året har jag ändå lärt mig mycket, mer än vad jag gjort på 18 år. Men jag är rädd att jag aldrig ska kunna bli tillräckligt duktig, tillräckligt duktig för att kunna jobba med musik. Och jag vill inte vara halvbra. De jag ser upp till är inte halvbra. Och jag vill inte ens tänka tanken på att få arbeta med någonting annat. Jag vet ingenting annat.