Fredag på Geijer

I fredags åkte jag tillbaka till Ransäter och Geijerskolan, efter att ha varit därifrån i nästan sex månader. Men det kändes som om jag bara varit borta en liten stund när jag körde vägen genom alén upp mot internaten och skolan.
   Jag har verkligen sett fram emot att få träffa allihopa igen, men det var med ett vemod som jag parkerade bilen vid huset vi bodde i. Jag såg att det fanns människor i vårt kök men jag vågade inte gå in, jag var rädd att de som satt där inne inte skulle ha någon aning om vem jag var, att alla skulle vara nya elever. Men jag tog snart mod till mig och klampade in, såsom jag brukade göra. Och där satt flera utav de jag tillbringade året med på Geijerskolan, och då kändes det "som vanligt igen" på något vis. Lite som om jag kommit hem faktiskt. Och precis så som jag kände när jag körde genom alén kände jag hela den kvällen, som om jag bara varit därifrån en liten stund. Och vemodet jag kände när jag stod på parkeringen kom tillbaka några gånger under kvällen och sköljde över mig då jag tänkte på att jag valt bort ett andra år på det här stället. Samtidigt som jag ibland också kunde tänka tillbaka på vad det var som fick mig att göra det, och jag tror att jag valde rätt ändå. Den klassiska sångprofilen var ingenting för mig, men jag är oerhört tacksam för året jag hade på folkhögskolan, för allt jag fick lära mig och inte minst för de människor jag fick lära känna. 
  Och eftersom att jag vet att Ellinor kanske läser detta ska jag passa på att tala om hur bra hon var under deras uppträdande under kvällen. Hon är inte bara en utav de mest älskvärda personer jag träffat utan också en utav de mest talangfulla jag mött.