Midsommar igen

Midsommarbilderna i repris - för att tiden går alldeles för fort. 
   Måste också tala om att Melker inte riktigt får plats i min famn sådär längre som ni ser på en utav bilderna. Nu väger han 30 kilo och är mer än dubbelt så stor. Erkänner att jag saknar att kunna bära med mig honom under armen när han är olydig och tjurig.
 
 

Världens bästa vän, har jag.

Hörrni, jag måste bara säga att jag har världens bästa vän. Hon står ut med mitt eviga tjat, och det kan inte vara det lättaste må ni tro. 
   Jag har alltid så himla roligt tillsammans med Hanna, och hon är en utav dom få jag verkligen litar på. Vi skulle kunna bli arga på varandra, skälla ut varandra om så skulle behövas. Och jag tror att det är viktigt att kunna göra det, bara veta att man kan. Allt skulle vara bra igen fem minuter efteråt, det har ju faktiskt hännt några få gånger, typ en, två gånger på sin höjd.
 
Lika barn leka bäst säger man ju, men faktum är att jag knappt sett några likheter alls.
   Hanna gör scheman för varje vecka där hon skriver ner exakt vad hon ska göra, när hon ska gymma, när hon ska plugga, jobba och då hon ska vila, vilket inte är allt för ofta. Jag är nog raka mottsatsen till det. Jag tar allt som det kommer, tränar aldrig, pluggar aldrig, jag har inget jobb. Mitt liv består av ett himla massa vilande, haha. Usch det låter hemskt. Hanna stressar ofta upp sig över saker och ting såsom skolarbeten eller liknande, får dem alltid gjorda i god tid. Väldigt duktig! Jag däremot, satsar på att lämna in skrivuppgifter åtminstone en vecka efter det satta slutdatumet. Jag borde egentligen vara lite mer som Hanna, och hon borde kanske vara lite mera som mig ibland. Ta saker som de kommer. Och jag skulle verkligen behöva lite utav hennes självdiciplin. 
 
Likheten är väl att vi ofta tänker likadant, och har samma prioriteringar på livet. Inte kanske just det vardagliga livet som jag precis nämnde, men ja. Ni kanske fattar. Hanna och jag är också båda ensamvargar, tycker att vi skulle kunna klara oss själva här i livet.
    Jag är hur som helst galet glad över att jag har henne, och hoppas att hon är lite glad över att hon har mig också. Jag har ju trots allt räddat livet på henne då och då, när hon höll på att frysa ihjäl tillexempel. 
   Det finns egentligen en bokhyllskilometer med bra saker om henne som jag skulle kunna skriva här, men jag tror att jag nöjer mig nu. Med det allra viktigaste sagt, att jag har världens bästa vän.