Höstlov

Halloj! Nu kände jag att det var dags för min blogg att få ett nytt utseende. Tänkte också passa på att tala om att jag den här veckan haft ett höstlov här hemma i Härjedalen. När jag fortfarande var kvar i Värmland kändes det som om jag varit där i evigheter, men så fort jag närmar mig Lillhärdalsskylten känns det som om jag aldrig varit härifrån mer än ett par dagar.
    Medan jag varit borta har det inte hänt särskilt mycket, eller de har ju målat om OK-macken i Sveg och skrivit "Buss" på marken vid skolans busshållsplats. Så jag kanske ljög, när jag sa att det inte hänt någonting särskilt. Men annars så, har jag nog inte missat något. Det låter kanske fruktansvärt tråkigt för någon som vill att det händer saker hela tiden, men det är just det jag saknar när jag åker härifrån. Det är himla lugnt och tryggt hemma i Härjedalen. 
 
 
Nämnde för mamma häromdagen att jag ville ha en såndär jeansjacka som var populär när hon var ung. Vilken tur att modet kommer tillbaka, och vilken himla tur att min mamma sparat sin jacka till ett sådant tillfälle. 
 
 
 

Första konserten

Det här kan vara det värsta jag varit med om, i särklass det allra värsta. Aldrig har jag varit så nervös inför att sjunga inför en publik, och det beror på att jag aldrig sjungit inför en massa människor där varenda en vet hur det ska låta. Där det inte går att lura någon om man skulle göra fel.
   Jag gjorde mina vanliga fel, som jag förövrigt är så fruktansvärt less på. Jag blir orehört arg på mig själv, för att jag aldrig lär mig och för att jag alltid låter nervositeten förstöra för mig. Samtidigt blir jag förvirrad när okända människor efteråt kommer fram och hyser berömmelse över mig. För det blir jag ju himla glad, förstås! Samtidigt som jag vill be om ursäkt för det jag gjorde fel. Bara för att jag vill att de ska veta om att jag själv också är medveten om vad jag gjort.
 
Förövrigt är det fullt upp i skolan. Vill tala om det medan jag ändå skriver, det var ju ett tag sedan nu igen. 
    Jag förväntas säga att jag trivs bra, men det gör jag också. Jag trivs väldigt bra. Men det är fortarande väldigt kämpigt. Jag har fortfarande mörka självmordstankar varje måndag och tisdagsmorgon innan ensembleledningen börjar.  Men jag blir å andra sidan nästan euforisk då en liten polett ramlar ned i någon utav våra ämnen. Det är då som jag övertygas om att det är det här jag vill ägna min framtid åt.