Jag ska banne mig

Vill inte gå i skolan längre, vill inte, vill inte. Jag har nog alltid varit lite skoltrött, från första början. Låg och dorg mig så länge jag bara kunde om mornarna i första klass. Minns att jag tänkte på hur skönt det skulle komma att bli då skolåren är över, redan då. Och det har nog inte bara berott på att jag så länge jag kan minnas varit oerhört morgontrött, haha. 
   Jag har alltid haft svårt i skolan, var sen med att lära mig läsa och var urusel i matte och aldrig haft tålamod eller koncentration nog att komma ikapp de andra i klassen, och så var alla de åren i grundskolan. Mådde ofta dåligt över att jag inte tog tag i saker och ting, hade inte självdiciplin nog, vilket jag fortfarande saknar. Alla andra var så duktiga men inte jag. Men riktigt så är det inte nu, det är hemskt men jag struntar i hur det går. Jag mår inte dåligt över att jag inte hänger med på lektionerna eller om jag skickar in en skrivuppgift alldeles försent, ingenting utav det vi gör intresserar mig.
   Anledningen till att det inte längre gör mig något att ligga efter är för att jag har någonting annat jag kan bry mig om nu. Någonting som för mig är mycket viktigare. För två år sedan hade jag ingenting som jag var "bra på" eller som intresserade mig, och jag var sämre än alla andra i skolan, vilket plågade mig.
 
Fick nog första året på gymnasiet och gav mig själv en diagnos, ADD, vilket är som den mer uppmärksammade diagnosen AD/HD fast utan det hyperaktiva, ungefär. Att läsa om diagnosen var som att läsa om mig själv, det var jag.
   Efter det fick jag komma till Östersund där de skulle göra en massa tester, ställa tusentals frågor för att sedan se om det är ADD jag har. Och det visar sig att mina "symptom" uppfyller kraven för ADD, men de var inte säkra på om de verkligen gjorde det när jag var liten. Men att jag möjligen skulle kunna ha ADD, då frågade psykologen mig om jag ville ha medicinering, och dum som jag var svarade jag nej och sedan var det försent för mig att ta det tillbaka och fick därför ingen hjälp, och därav inte heller någon diagnos. Men om någon frågar, så säger jag att jag har jag ADD. Jag vet att jag har det.
 
Men hur som helst dröjde det inte länge efter det förän jag började intressera mig för musiken, och då var det inte så smärtsamt längre att inte kunna göra så bra ifrån sig i skolan. Upptäckte att jag ibland kunde få beröm för hur jag spelade eller sjöng, och det levde jag länge på. Och gör fortfarande förstås. Dock mår jag ofta dåligt för att jag inte är tillräckligt bra i musik, inte har musiköra, som jag tidigare sagt. Ser andra som är bättre hela tiden, och avundas dem för att de började med musik tidigare än jag. Men jag är glad över att jag har någonting jag brinner för, något jag verkligen vill göra, jag tror att man kommer långt på det. Jag ska banne mig bli bra en dag.