Jag ska banne mig

Vill inte gå i skolan längre, vill inte, vill inte. Jag har nog alltid varit lite skoltrött, från första början. Låg och dorg mig så länge jag bara kunde om mornarna i första klass. Minns att jag tänkte på hur skönt det skulle komma att bli då skolåren är över, redan då. Och det har nog inte bara berott på att jag så länge jag kan minnas varit oerhört morgontrött, haha. 
   Jag har alltid haft svårt i skolan, var sen med att lära mig läsa och var urusel i matte och aldrig haft tålamod eller koncentration nog att komma ikapp de andra i klassen, och så var alla de åren i grundskolan. Mådde ofta dåligt över att jag inte tog tag i saker och ting, hade inte självdiciplin nog, vilket jag fortfarande saknar. Alla andra var så duktiga men inte jag. Men riktigt så är det inte nu, det är hemskt men jag struntar i hur det går. Jag mår inte dåligt över att jag inte hänger med på lektionerna eller om jag skickar in en skrivuppgift alldeles försent, ingenting utav det vi gör intresserar mig.
   Anledningen till att det inte längre gör mig något att ligga efter är för att jag har någonting annat jag kan bry mig om nu. Någonting som för mig är mycket viktigare. För två år sedan hade jag ingenting som jag var "bra på" eller som intresserade mig, och jag var sämre än alla andra i skolan, vilket plågade mig.
 
Fick nog första året på gymnasiet och gav mig själv en diagnos, ADD, vilket är som den mer uppmärksammade diagnosen AD/HD fast utan det hyperaktiva, ungefär. Att läsa om diagnosen var som att läsa om mig själv, det var jag.
   Efter det fick jag komma till Östersund där de skulle göra en massa tester, ställa tusentals frågor för att sedan se om det är ADD jag har. Och det visar sig att mina "symptom" uppfyller kraven för ADD, men de var inte säkra på om de verkligen gjorde det när jag var liten. Men att jag möjligen skulle kunna ha ADD, då frågade psykologen mig om jag ville ha medicinering, och dum som jag var svarade jag nej och sedan var det försent för mig att ta det tillbaka och fick därför ingen hjälp, och därav inte heller någon diagnos. Men om någon frågar, så säger jag att jag har jag ADD. Jag vet att jag har det.
 
Men hur som helst dröjde det inte länge efter det förän jag började intressera mig för musiken, och då var det inte så smärtsamt längre att inte kunna göra så bra ifrån sig i skolan. Upptäckte att jag ibland kunde få beröm för hur jag spelade eller sjöng, och det levde jag länge på. Och gör fortfarande förstås. Dock mår jag ofta dåligt för att jag inte är tillräckligt bra i musik, inte har musiköra, som jag tidigare sagt. Ser andra som är bättre hela tiden, och avundas dem för att de började med musik tidigare än jag. Men jag är glad över att jag har någonting jag brinner för, något jag verkligen vill göra, jag tror att man kommer långt på det. Jag ska banne mig bli bra en dag.
 
 
 

   

Gammal i sinnet

 
Min tweet för stå för inledningen av dehär inlägget. Är ju nämligen så att jag varit på sjukhuset idag för att som sagt kolla upp min hörsel. Har sedan i somras märkt att allt inte står rätt till med det sinnet, åtminstone inte i mitt vänstra öra. Ingenting som stör mig till vardags egentligen, mer än att jag kanske säger " Va? " lite väl ofta. Men det är när det kommer till musiken som det blir jobbigt, om jag sjunger och någon annan spelar är det tillexempel bra att ha den människan på höger sida om mig, så att jag hör den ordentligt. Frustrerande. I bilen är det förresten också väldigt jobbigt, då jag sitter på passagerarsidan och har "dövörat " till den som kör. 
   Hur som helst så gick det bra under testet idag, det visade sig att jag hade lite sämre hörsel på de vänstra örat, vilket jag ju redan förstått. Men det var inte alls så mycket som jag trodde konstigt nog, vilket är både bra och dåligt. Eftersom att jag själv tycker att jag hör sämre. Även om testet sa att inte var någon fara måste jag tillexempel ändå se till att ha telefonluren i höger öra, eftersom att jag helt enkelt inte hör annars. Eller kan jag verkligen inbilla mig det?

Det bästa jag vet

Ikväll hade vi den där spelningen jag berättade om för ett tag sedan, ni vet böndagsspelningen. Och hela den här dagen har varit så himla rolig, först repade vi egenom låtarna sedan käkade vi korv, åkte till folketshus och provade några låtar. Sedan satt vi och väntade in tiden, lekte bokstavsleken och så var det dags. Jag vet inte riktigt hur det gick för min del, lättare att hitta fel än det som faktiskt var bra, så är det alltid. Men det var iallafall riktigt riktigt roligt. Alla i gänget är så himla underbara, jag är så jäkla glad över att få vara med dem. 
   Efter spelningen packade vi ihop och några utav oss åkte för att lämna lite mickar och sånt, då passade vi på att fika och fortsätta där vi slutade med bokstavsleken, temat var artister och band. 
   Just det här, det är det bästa jag vet. Jag vill inte göra någonting annat, någonsin. Kan inte ens uttrycka det med ord. Det första jag tänker på när jag vaknar är musik, och musik är det sista jag har i tankarna innan jag somnar. Jag andas musik. Men så har det inte alltid varit, absolut inte. Musik har funnits någonstans i bakgrunden under hela livet men det var för bara ett år sedan som jag började se musiken som något livsviktigt. Synd, känner jag. Eftersom att jag förlorat 18 år då jag kunnat lära mig saker. Många som intresserar sig för musik har det i sig från första början. De som är riktigt duktiga har det i sig. Inte jag, jag har ingen medfödd talang överhuvudtaget, vilket förstås också gör mig oerhört ledsen, särskilt när så många runt om kring mig har det. Men under det gångna året har jag ändå lärt mig mycket, mer än vad jag gjort på 18 år. Men jag är rädd att jag aldrig ska kunna bli tillräckligt duktig, tillräckligt duktig för att kunna jobba med musik. Och jag vill inte vara halvbra. De jag ser upp till är inte halvbra. Och jag vill inte ens tänka tanken på att få arbeta med någonting annat. Jag vet ingenting annat.