Några ton lättare
Ensembleledingen har varit fruktansvärd ända sedan första lektionen, men det är inte förrän nu som jag fått nog. Det gick så dåligt sista gången som jag stod på pallen för att dirigera och öva in ett nytt stycke tillsammans med kören, att jag inte ens kan beskriva hur jag kände mig när de andra i gruppen iakttog och granskade mig och mina fel, samtidigt som läraren pointerade dem. Vi började om gång på gång, och jag verkade inte kunna göra någonting rätt. Jag kände mig näst intill värdelös och oerhört liten bland de andra i rummet, och det var då som jag bestämde mig. Vilket kanske är det bästa jag någonsin gjort. Har sedan jag bytte grupp hunnit med en lektion i den nya och jag känner mig redan tre ton lättare. Plötsligt är jag en utav de andra och inte någon utomstående som bara är med. Och det är väl inte så konstigt att jag kände så bland de andra, eftersom att de flesta där närmat sig medelåldern och redan spenderat några år på musikhögskolan. Så egentligen borde jag vara ganska stolt över att jag klarat av ett helt halvår med dem. Även om jag aldrig kunnat mäta mig med någon.