Första konserten

Det här kan vara det värsta jag varit med om, i särklass det allra värsta. Aldrig har jag varit så nervös inför att sjunga inför en publik, och det beror på att jag aldrig sjungit inför en massa människor där varenda en vet hur det ska låta. Där det inte går att lura någon om man skulle göra fel.
   Jag gjorde mina vanliga fel, som jag förövrigt är så fruktansvärt less på. Jag blir orehört arg på mig själv, för att jag aldrig lär mig och för att jag alltid låter nervositeten förstöra för mig. Samtidigt blir jag förvirrad när okända människor efteråt kommer fram och hyser berömmelse över mig. För det blir jag ju himla glad, förstås! Samtidigt som jag vill be om ursäkt för det jag gjorde fel. Bara för att jag vill att de ska veta om att jag själv också är medveten om vad jag gjort.
 
Förövrigt är det fullt upp i skolan. Vill tala om det medan jag ändå skriver, det var ju ett tag sedan nu igen. 
    Jag förväntas säga att jag trivs bra, men det gör jag också. Jag trivs väldigt bra. Men det är fortarande väldigt kämpigt. Jag har fortfarande mörka självmordstankar varje måndag och tisdagsmorgon innan ensembleledningen börjar.  Men jag blir å andra sidan nästan euforisk då en liten polett ramlar ned i någon utav våra ämnen. Det är då som jag övertygas om att det är det här jag vill ägna min framtid åt.